Söndag 1 juli 2012.
Första läsningen
Vish 1:13–15; 2:23–24
Det är inte Gud som har gjort döden,
han gläder sig inte åt att liv släcks.
Nej, till att leva skapade han allt,
och i allt som blir till i världen bor hälsa.
Där finns inget gift som dräper,
och döden har inte sin kungaborg på jorden.
Rättfärdigheten är odödlig.
Gud skapade människan till odödlighet
och gjorde henne till en avbild av sitt eget väsen,
men genom djävulens avund kom döden in i världen,
och de som är hans egendom får erfara den.
Responsoriepsalm
Ps 30:2, 4–6, 11–12a, 13b (R. 2a)
R. Jag vill lovsjunga dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet.
Jag vill lovsjunga dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera. Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven. R.
Sjung Herrens lov, ni hans trogna, prisa hans heliga namn!
Ofärd är i hans vrede,
men i hans nåd är liv.
Om kvällen är gråten min gäst
men om morgonen jublet. R.
Lyssna, Herre, skona mig, Herre, bli min hjälpare!
Du vände min dödsklagan i dans.
Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig. R.
Andra läsningen
2 Kor 8:7, 9, 13–15
Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva, frikostighetens gåva. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Meningen är inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.
Halleluja
Jfr 2 Tim 1:10
V. Vår frälsare Kristus Jesus har utplånat döden
och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.
Evangelium
Mark 5:21–24a, 35–43
Vid den tiden, när Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget:
»Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« Och Jesus gick med honom.
Då kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade:
»Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.