Söndag 17 juni 2012.
Första läsningen
Hes 17:22–24
Så säger Herren Gud: Jag skall bry- ta en kvist från det höga cederträ- dets topp, ta ett litet skott från den översta kvisten och själv plantera det på ett högt och mäktigt berg.
På det höga berget i Israel skall jag plantera det. Och det skall få grenar och bära frukt och bli till en prakt- full ceder. Fåglar av alla de slag, en mångfald bevingade varelser, skall bo i dess hägn, i grenarnas skugga skall de ha sina bon. Då skall alla markens träd inse att jag, Herren, gör det höga trädet lågt och låter det låga trädet växa högt. Jag låter det friska trädet förtorka och får det torra att skjuta skott. Jag, Herren, har talat, och jag skall göra som jag har sagt.
Responsoriepsalm
Ps 92:2–3, 13–16 (R. jfr 2)
R. Det är gott att tacka och lovsjunga Gud.
Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn,
du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet. R.
De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.
De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar. R.
Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft
och vittnar om att Herren är rättvis,
min klippa — i honom finns ingen orätt. R.
Andra läsningen
2 Kor 5:6–10
Vi är alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren — vi lever i tro, utan att se. Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma. Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.
Evangelium
Mark 4:26–34
Jesus sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«
Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.