Söndag 10 juni 2012.
Första läsningen
2 Mos 24:3–8
Mose kom och underrättade folket om vad Herren hade sagt och om alla hans stadgar. Alla svarade med en mun: »Allt vad Herren har sagt vill vi göra.« Sedan skrev Mose ner allt vad Herren hade sagt. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenstoder för Israels tolv stammar. Därefter gav han några unga israeliter i uppdrag att offra brännoffer och slakta tjurar som
gemenskapsoffer åt Herren. Mose tog hälften av blodet och hällde i skålar och hälften stänkte han på altaret. Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: »Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.« Mose tog blodet, stänkte det på folket och sade: »Med detta blod bekräftas det förbund som Herren har slutit med er på grundval av alla dessa befallningar.«
Responsoriepsalm
Ps 116:12–13, 15–18 (R. 13)
R. Jag lyfter räddningens bägare och åkallar Herren.
Hur skall jag återgälda Herren
alla hans välgärningar mot mig? Jag lyfter räddningens bägare
och åkallar Herren. R.
De trognas liv
är dyrbart i Herrens ögon. Herre, jag är din tjänare,
bara din tjänare, din tjänarinnas son, du har lossat mina bojor. R.
Jag vill frambära tackoffer åt dig, jag vill åkalla Herren.
Jag vill infria mina löften till Herren
inför hela hans folk. R.
Andra läsningen
Heb 9:11–15
Kristus har trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden.
Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet.
Halleluja
Joh 6:51
V. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen.
Den som äter av det brödet skall leva i evighet.
Evangelium
Mark 14:12–16, 22–26
Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade:
»Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.« När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.