SÖDERTÄLJE
Det finns en känd berättelse, skriven på 1800-talet av den danske författaren H.C. Andersen, som heter ”Flickan med svavelstickorna”.
I den uppdiktade berättelsen beskrivs hur en liten flicka går ensam
i en stad på julaftons kväll.
Hon blickar in i upplysta och uppvärmda hem, men själv står hon
utanför i kylan.
Varför blev denna 1800-tals-saga så känd? Kanske därför att den
på ett målande sätt beskriver en oskyldig människas önskan att få komma in, inte bara in i ljus och värme, utan också en önskan att få komma in i en mänsklig gemenskap. Kanske sagan blev så känd därför att människor känner igen sig i denna önskan att få komma in.
När Josef och Maria före Jesu födelse sökte husrum i Betlehem fanns inte rum för dem i något härbärge. Till slut lyckades de få tillgång till ett utrymme i ett stall där Maria kunde föda.
När Jesusbarnet skulle födas till världen fanns det inte plats för honom i en bekväm och möblerad miljö. Josef och Maria fick vid tiden för Jesu födelse uppleva att vara utanför. Just i ett sådant sammanhang väljer Gud att komma till världen som människa.
Han omges varken av materiell rikedom eller av status. Han blir inte klädd i dyra kläder och får inte vara inne i ombonade härbärgen i närheten.
Jesus föds i yttersta fattigdom i en liten till synes obetydlig stad i ett land som var ockuperat av en större nation.
De materiella omständigheterna kring Jesu födelse är mycket små
och enkla.
Berättelsen av H.C. Andersen om flickan med svabelstickorna som ensam utomhus på julaftons kväll betraktar hur människor inomhus i ljus och värme äter gott och umgås beskriver kontraster mellan utanför och innanför.
Var finns Gud när en oskyldig flicka får vara utanför på själva julafton?
Gud själv har varit utanför. När Jesus föddes var det utanför en miljö som uppfattas som inbjudande och trygg.
Ändå är det just detta barn, Jesusbarnet, som också kallas ”Immanuel”, vilket betyder ”Gud med oss”, som har makt att bjuda in oss till äkta gemenskap, till ljus och värme.
Gud med oss kan göra det. Jesusbarnet kallas också ”fridsfursten” – han kan bjuda in till en frid som bara han kan ge.
Det är just detta barn, vilkens födelse vi firar i natt, som har vad som kan kallas för ”nyckel” för att släppa in. I en känd psalm sjunger vi:
”O Davids nyckel skynda fort, att öppna för oss himlens port.”
I ett enkelt stall, inte ens byggt för människor, finns han som kan öppna himlens port. Han kan öppna, eftersom han är både Gud och människa.
Finns himlen på jorden?
För den som fryser kan det upplevas vad som kan kallas ”himmelskt”
att få bli varm.
För den som är hungrig kan det kännas ”himmelskt” att få äta sig mätt.
För den som är trött kan det upplevas himmelskt att få vila.
Men sedan…? När den frusne blivit varm, när den hungrige blivit mätt, när den trötte har fått vila ut – var finns då det himmelska?
Det verkligt himmelska finns inte i att få stilla tillfälliga behov. Det verkligt himmelska finns när vi tar emot honom som förstår alla våra behov, Jesus.
Gud har blivit människa, och han som ytterst har skapat oss vet vad vi människor behöver.
Visst, vi behöver värme, vi behöver äta och sova, men vi behöver också gemenskap, både med andra människor och med Gud.
Gud har skapat oss till gemenskap, inte till utanförskap. Om det händer att vi upplever att vi liksom står utanför, då får vi minnas att Gud själv i Kristus har varit med om att vara utanför, och att det skedde redan vid Jesu födelse.
Genom att Gud valde att födas i enkelhet som människa, utanför, kan vi få komma in i en gemenskap där det inte längre finns varken utanför eller innanför.
Väljer vi att ta emot Jesus finns bara ”innanför” – vad vi än utsätts för.
Jesus, som också kallas ”Davids nyckel” kan öppna till himlen redan här på jorden. Det betyder inte att vi aldrig fryser, blir hungriga eller trötta.
Det innebär inte heller att vi aldrig kan känna oss utanför om vi exempelvis skulle vara i ett sammanhang där vi inte förstår språket.
Ändå – Jesus öppnar till en dimension där vi är förstådda, där vi blir tagna på allvar, där vi får vara delaktiga i en gemenskap där vi kan känna oss välkomna och trygga.
Den mätte blir snart hungrig igen, den utvilade blir trött igen, men den som hos Jesus söker att få komma in i gemenskapen blir aldrig lämnad utanför.
I med och motgångar finns han med. Han vill dela vår glädje och sorg och han vill att vi ska vara delaktiga.
Om en liten stund, när eukaristin förbereds genom att prästen blandar vin med vatten kommer jag att säga: ”som vattnet blandar sig med vinet, så mån han som antog vår mänskliga natur förena oss med sig och ge oss del av sin gudomliga natur.”
Gud har fötts till jorden och blivit människa. Vi får öppna oss för honom och låta Jesus ge oss del av hans både mänskliga och gudomliga natur.
Vi får öppna oss för honom och släppa in honom. Då öppnar han för oss så att vi får komma in i gemenskapen kring honom, en gemenskap som finns redan här i tiden och som leder vidare ända in i evigheten.
Fader Björn Göransson
